Första hjälpen

Nya tider föder nya beteenden. Längst ner på en FAQ läser jag:

Var den här informationen hjälpsam?

Det är fredag eftermiddag på Stockholms Centralstation. Skulle jag ta en bild nu skulle jag, och mannen som kommer gående emot mig, vara de enda skarpa konturerna i ett hav av suddiga människor.

Han ser villrådig ut. Inte utlänning, tänker jag. Kanske från södra Sverige. Eventuellt Norge. Förmodligen uppklädd av sin fru, det är Dressmann från topp till tå. Det ljusa håret har fått en livlös, grå färg och i de stålbågade glasögonen sitter progressiva glas. Han haltar lätt och hans högra fot pekar utåt när han går. Precis som om han just skulle slå en bredsida.

Mina intresserade blickar möter hans förvirrade. Jag är ett hopp i en allt snabbare snurrande tillvaro. Någon att ty sig till. Någon som kan ta om hand. Han närmar sig med ett bedjande leende.

- Ursäkta, vet du var spår 8, ligger?

Litegrann i bakgrunden upptäcker jag hans fru med två hjulväskor. En kvinna uppfostrad i en sedan länge svunnen kvinnosyn. Ett öga på oss och ett på tavlan för avgångar.

- Ja, det ligger där borta, pekar jag och gör en ansats att följa med honom en bit.
- Tack, säger han och visar med ett snabbt sidosteg att det inte alls är nödvändigt.

Vi skiljs lika hastigt som vi möttes. Två mörka skepp i natten. Av en händelse navigerade vi mot varandra.

Då slår det mig. Jag skyndar ifatt honom igen.

- Var den här informationen hjälpsam?